Min beskyddande chef

HIL

När jag körde in i Snowy Falls fanns det inget som fick mig att vilja stanna. Det är en vacker småstad, men om man slutar fly har problemen en förmåga att hinna ikapp.

Jag har gott om problem. Men det betyder inte att jag låter bli att stanna och hjälpa till när tragedin slår till.

… Och att jag stannar nu har ingenting att göra med att den som behöver hjälp är en fotbollsspelare med mejslad kropp, grubblande blick, smilgropar och en outsinlig lust att skydda mig … och med att ett av syftena med resan är att den här alldeles för kurviga tjejen ska bli av med oskulden.

Suck.

Han kanske är den rätte. Och om hans muskulösa idrottarkropp omsluter mig är det absolut värt det krossade hjärta som väntar när han får veta vem jag är och vad jag har gjort. Eller hur?

CALI

Ni vet hur vissa människor är solstrålar som lyser upp ett rum? Sådan är Hil. Fan, vad irriterande det är. Men irriterande eller inte kan jag knappast tacka nej till hennes hjälp om jag vill gå kvar på universitetet eller vara kvar i fotbollslaget.

Det är inte direkt en plåga att se på henne. Den kurviga tjejen får mig att tänka snuskiga tankar.

Och hon är ju dessutom den sötaste, snällaste tjej jag någonsin har träffat …

Vänta nu, håller jag på att falla för främlingen som dök upp från ingenstans och ville ställa mitt liv till rätta?

Det finns en anledning till att jag håller mig för mig själv. Och hur het Hil än är vet jag inte om mitt hjärta klarar att bli sårat igen.