VÅR VÄN ANNE

En lång, smärt flicka i sjuttonårsåldern, med allvarliga grå ögon och ett hår, som hennes vänner kallade kastanjebrunt, hade slagit sig ned på den röda sandstentrappan utanför en lantlig stuga på Prins Edvards ö en härlig solskenseftermiddag i augusti. Hon hade föresatt sig att översätta femtio rader i Virgilius.
Men denna augustieftermiddag, då blå töckenslöjor lågo som lättaste flor över de böljande sädesfälten, skälmska vindfläktar tisslade och tasslade i popplarna och vallmorna glödde i grannaste rött inne i furudungen längst borta i trädgården, lämpade sig vida bättre för svärmiska drömmerier än för latinska studier. Virgilius gled snart obemärkt ned på marken; Anne stödde hakan mot sina hopknäppta händer, riktade blicken mot den glänsande massa ulliga moln, som likt ett stort vitt berg tornade upp sig rakt över herr Harrisons hus, och befann sig snart långt borta i en förtjusande värld, där en viss ung och nybakad skollärarinna uträttade ett underbart arbete, utformade blivande statsmäns öden och fyllde ungdomliga sinnen och hjärtan med högtsträvande ärelystnad …